Senaste inläggen

Av Njenna Hannek - 16 januari 2010 19:15

Alla de som känner till mig bör vid detta laget hört mig förklara vad " switching" är. Om inte, så kommer här en snabb förklaring. Jag switchar, dvs ändrar personlighetsdrag allt eftersom situationer kräver. Nu switchar jag fram och tillbaka, med visst överslagmot ångest och irritation pga några specifika relationer. Normativt eller ej, men starka känslor väcks. Vill man känna MIG så får man lov att rida ut stormen MED mig, inte bredvid,vid sidan av eller i total avskildhet...för att sedan komma tillbaka och umgås lättsamt. Jag svarar lojalt på lojalitet. Varken mer eller mindre. 

Inatt drömde jag att jag, min storebror och våra föräldrar var någonstans tillsammans. Drömmen var stressig och orolig. Försökte prata med min bror...men blev i drömmen påmind om att jag en gång hade orsakat så att min bror var tvungen att döda en hund. ja, det har INTE hänt i verkligheten. Men när jag i drömmer som sagt blev påmind av min storebror, vad jag gjort mig och honom skyldig till, så kändes det helt givet varför han inte vill ha någon kontakt med mig. Jag HADE verkligen gjort ett fel som gick att förstå...ja, även jag kunde förstå det...och jag befriade honom från min önskan att ha honom i mitt liv. Jag hade gjort fel. Jag hade skadat honom. jag förtjänade hans tystnad.

Det var bara det att drömmen tog slut och morgonen gjorde mig medveten om att det jag drömt inte hänt i realiteten. Så kom då frågan på nytt upp, VAD HAR JAG GJORT FÖR FEL? Min bror vill inte prata med mig. Jag känner att jag lider av ovissheten. Jag vill veta vad som gäller. Kontakt eller inte. Jag fixar inte detta. Presenter till Junior, men inte ett enda ord till mig.

Jag ringde i samband med att ny diagnos ställts...och var beredd på att tala med min bror om det skulle vara han som svarade. Det var hans fru. Hon är mjuk och försiktig, vänlig och skrämmer mig inte. Hoppas jag inte skrämmer henne bara. Utan att jag bett henne om annat  än att berätta för min bror om vad jag berättat för henne, sa hon att min bror säkert skulle ringa...kanske redan samma kväll...annars nästa dag, det var hon säker på. Det har gått en månad nu och min bror tar inte kontakt. Jag tycker synd om min svägerska, som verkligen trodde att det skulle bli som hon sa...och som på sätt och vis gick i godo för att brorsan skulle ringa. men jag är inte arg på henne. Varför skulle jag vara det, tänker jag. Enligt mig tror jag hon verkligen TRODDE att han skulle höra av sig. Faktum är att jag också trodde det, genom hennes sätt att verka tycka det var givet att han skulle kontakta mig. Men hon gjorde väl en missbedömning om sin man...och jag en om min bror. Vet inte längre hur jag ska förhålla mig till "min familj". Förut var jag mest arg och rasande...för att sedan beom ursäkt för mitt beteende. Nu är jag mest angelägen om att få förklara VARFÖR det kan bli så turbulent och argt för mig...nu när jag äntligen KAN förklara vissa saker...och faktiskt befrias från  bördor och mycket skuld som jag burit med mig länge, då jag hela tiden trott att jag självmant styrt mitt beteende. Men det har jag ju inte...och gör det fortfarande inte...och det smärtar mig att jag inte åtminstonde kunde få tala om det personligen för de som iallafall förut inte velat vara helt utan kontakt med mig. Jag börjar dock känna och tro att tystnaden betyder att jag inte längre är önskad. Men om jag nu gör mitt bästa för att förklara hur det ligger till och det inte finns intresse för möte, så kommer jag mycket snart att dra mig tillbaka. MED Junior.

Av Njenna Hannek - 15 januari 2010 20:45

om jag fick betalt för att följa andras barn till skolan. Inte heller skulle det varit något bra förslag att "erbjuda" pappan och hans son slå följe med mig. De fullkomligt springer. Ja, hastighet är inte min grej. Jaja, hur som...det var bara reflektioner över inlägg till dagens blogg, men som jag valde att inte publicera. Jag bloggar inte för att få respons. allajagbloggar är mitt samtal från varandet/vs existensen.

Frågor om vad borderline, adhd, asperger, depression, generaliserad ångest och panikångest etc är....kan jag försöka svara på. Om något annat vill diskuteras såfinns jag på telefon för de som vet vem jag är.

Jag har mycket svårt att ta goda råd som att du ska, skulle, borde..eller liknande. Det är inte därför jag bloggar.

Hur som. Kl 13:30 somnade jag igen och vaknade när Don C kom hem med Junior. Släpade mig upp...kändes ofantligt tungt. Don C gjorde dagens goda och åkte till hemköp och köpte treo! och papperstallrikar, plastmuggar och plastbestick. Varför då? Jo, för huvudvärk har jag typ jämt...och med engångartiklar slipper jag disken. Allt för att underlätta dagar som dessa. Ändå fixade jag inte att laga kvällsmat utan det blev pizza. Nu sitter jag här och är vresig, arg och mycket trött. Känner dåliga vibbar från ett par håll...och det irriterar mig.

En väninna ringde innan. Hon har varit bortrest i 5 veckor...och faktum är att jag under tiden glömt hur det känns att prata med henne?! Även Junior känner av att jag blir förbryllad och drar igång allehanda sysselsättningar medan jag är fast i luren. Det i sig leder till mer stress och mer irritation...och så får Junior ut för att jag egentligen känner att jag blir upptagen oväntat utan förvarning.

Nu nog. 

Av Njenna Hannek - 15 januari 2010 12:21

Idag och kommande fredagar är det jag som ska följa Junior till skolan. Don C börjar extra tidigt och vi tycker båda att Juniors dagar är långa nog som de är. 06:45 släpade jag mig upp med ett enda mål i sikte, att ha Junior färdig och ytterklädd 08:00 för att sedan promenera med honom i lugn takt till skolan.

Morgonen förflöt väldigt smärtfritt och kl 08:00 var vi faktiskt ute. Vi påbörjade den 8-10 minuter långanpromenden och småpratade lite. Då blev vi omkörda av en av Juniors klasskompisar med fader...ja alltså de tog inte en lugn promenad...de älgadefram. I vanlig ordning ingen kommunikation riktad till mig,menväl en massa dravvel till Junior. Så plötsligt hejdar sig klasskompisens fader och vändersig till MIG! Ska du följa hela vägen tillskolan?,frågar han

Jaaaa, svarar jag lite menlöst. Då kanske Kalle?...kan?...ja gå med er?

Jamenvisst! utbrister jag som om det vore precis vad jag önskat i flera månader. Således morsade pappan hej till sin son och jag hade plötsligt ansvar för TVÅ barn. Hepp hepp, så kan det gå när man är följsam i samhället.

Ansvara för andras barn är lika med fasansfull ångest för mig. Jag vill inte, får inte, ska inte göra fel. Det blir en massa meningslöst kallprat mellan mig och den andre pojken. Det känns som jag är tvungen att ge mer uppmärksamhet åt det andra barnet nu, fastän jag vill småprata med Junior. Men Junior får stå tillbaka, för idag har jag ansvar för någon annans barn och det är jävligt viktigt att man bryr sig mycket. Fan , jag önskar det syntes på mig att jag inte vill eller pallar sånt här...men frågan är om det skulle göra någon skillnad närdet kommer till denne pappan och hans skyndsamma liv??

well well, vi kom fram. Mycket folk överallt. ljud, ljus, rop och oreda. Jag ställer mig intill väggen för att se att Junior kommer in som han ska.Så tittar klassläraren på mig...och naturligtvis börjar jag prata nervöst.Ja, det låter nog inte nervöst...det låter viktigt?! Hör mig självingående förklara att jag numera kommer att lämna Junior på fredagar, då Don C fått nytt schema. Ja, men vad bra, tycker klassläraren, då kommer du ju upp och igång också!

Jag ler stelt och pressar fram ett mmm...kanon.

Jag går mot ytterdörren och påbörjar promenden hem. Jag måste stanna flera gånger...det känns oerhört tungt. Jag kommer slutligen hem...flåsande som en oxe. Dricker vatten...medicinerar ångestdämpande och lägger mig på sängen. Det tog en halvtimma fram och tillbaka. Jag är hemma prick 08:30. Jag flåsar som en jagad i ytterligare en halvtimma FAST jag ligger i sängen. Upp efter mer vatten...tillbaka till sängen. Pulsen slutar hamra ungefär i samband med att sömnen infinner sig. Dagens kraftansträngning. Funkgera adekvat i samhället i 30 min. Sen sov jag 3 timmar som en död. Utbrändhet och social fobi tror jag detta kan kallas.

Av Njenna Hannek - 13 januari 2010 14:52

Jag önskar att det gick att förklara med några få ord. Varandet. Jag befinner mig i ett tillstånd när jag bara ÄR, utan tankar kring existens eller mening med densamma. Här råder tidlöshet. Jag sitter och sitter och sitter..fast i en kropp som inte säger något alls. Att tiden går är likgiltigt för mig, jag kan inte greppa den. Jag kan förstå hur mycket klockan är...men det säger mig ingenting. Tiden påverkar inte mitt varande. Tiden är inte den som får mig att agera i mitt varande. jag ser nu ganska tydligt att det är i möte med andra människor som jag reagerar. Jag KAN INTE företa mig något alls när jag är ensam i mitt varande. Men när Don C och Junior kommer då är det som att jag plötsligt kan existera, prata, känna känslor, laga mat, läsa, titta på film. SAMEXISTERA. Jag kan helt plötsligt göra saker och jag kan se vad som behöver göras. När jag är ensam i mitt varande är det som om jag inte finns. Som om ingenting fanns. Inget liv pågår i tomheten. Ingen tid går...bara ett varande. Och jag accepterar det också! Jag försöker aldrig få tiden att gå genom att distrahera mig med exvis filmeller tv. Jag bara sitter och befinner mig. Dagarna utan social samvaro är tomma. Jag tappar sömnrytm, känner ingen hunger..känner egentligen ingenting. Men jag vet att   jag finns,när jag befinner mig i relation till någon annan. Problemet är då att jag helst inte vill träffa någon förutom Don C och Junior. Alla möten ger ju inte en positiv känsla av existerandet...och ovissheten om vart ett möte ska ta mig gör att jag ser till att inte möta andra människor fullt ut.

Här finns tre katter. De gör så att jag inte tappar fokus helt när jag är ensam. Genom dem har jag ett ansvar som skapar sysselsättning...som i sin tur manar mig till aktion. Jag utfordrar dem på bästa tänkbara vis...inte för att vara hygglig, utan för att det är min uppgift. Jag gör rent deras toalett utan att det tar emot det minsta...men inte heller detta av omsorg...utan därför att jag vet att de behöver hjälp att byta grus. De behöver mig till vissa saker och jag har tagit på mig uppgifterna. Jag känner att jag älskar katterna. Men det är inte en konstant känsla. Känslan kommer när jag upplever närvaron och samspelet mellan mig och någon av dem. 

Egentligen är det likadant med Don C och Junior. Jag kan säga att jag älskar dem...för att jag VET att jag gör det....men känslan av kärlek infinner sig i mötet. När junior är i skolan och hos Don C känns det som han har försvunnit ur mitt liv. Ibland får jag panikångest av separationen...för han försvinner med hela livet var gång det är dags att skifta boende. Sen sitter jag på en och samma fläck tills han är tillbaka. Det är inte så att jag lever mitt liv GENOM honom...snarare så att jag LEVER MED honom. Motsatsen bör väl då bli att jag inte lever utan honom. Då är jag bara...i varandet. Don C ger mig samma känsla av liv. När han kommer hit så lever jag med honom en stund. Jag verkar uppfatta min egen existens som levande varelse först i samband med andra levande. Men jag lever inte otvunget med vem som helst...isåfall vore det bra mycket enklare...nee, jag lever bara där jag känner mig säker och trygg....så andra människors försök till kontakt kan jag uppfatta som skrämmande, hotfullt och jag möter upp med misstänksamhet, skepsis och försvar.

Just nu känns detta skrivandet rent meningslöst. Jag vet inte om jag talar med någon..eller om detta blott är en ansträngning från mig...i onödan. För så är det, att det tar emot nåt grymt att skriva. Iallafall när jag är i varandet...ensam.

Hepp, se där ja...nu ringde Don C. tvära kast. Nu ska jag handla.

Av Njenna Hannek - 11 januari 2010 11:43

Egentligen är jag helt handlingsförlamad. Tror inte jag kommer fixa att blogga. Har ingen vidare lust. med nåt alls.

Känns mest som om den här bloggen är ett sätt att förklara mig...igen. Och finns det någon som är intresserad av att läsa den egentligen? Om jag lämnar ut adressen kanske de känner att de måste läsa...och det sista jag vill nu och för alltid, är att vara mer börda för någon än jag redan varit och är.

Jag fick mitt läkarintyg i fredags. Försenat såklart och försäkringskassan har ingen skyldighet att brådska.

När jag läste läkarens sammanfattningar trillade det ner en polett. Vad jag ska göra med den aha-upplevelsen vet jag inte...men jag förstår något som jag inser att jag inte förstått förut.

Läkaren skriver: " patienten svänger i stämningsläge under samtalet. Kan ena stunden vara ledsen och sedan samla sig och fungera adekvat "

Antingen kan jag nu göra världens längsta utlägg om vad jag förstod eller också sammanfattar jag det mycket kort. Slutklämmen blir densamma. Eftersom jag egentligen inte har lust att sitta här och skriva, så blir det kort-varianten.

Det läkaren kallar för att "fungera adekvat" är detsamma som JAG kallar för fejk-beteende. Där råder lagen om ordbajseri, om förnuftiga resonemang och följsamma känslor. Jag har alltid vetat att det inte är på riktigt...från MIN sida. Mina äkta känslor och mitt riktiga JAG finns i det som är det ICKE FUNKTIONELLT. Och jag har genom livet haft sån aber-ångest för att jag anpassat mig och har många många gånger tyckt att jag lurat människor genom att fungera kameleontartat. Men nu ser jag det, svart på vitt. Det beteendet som jag förkastat och förkastar hos mig själv...det fejkade, det oäkta, det beteendet är det som kallas ADEKVAT FUNKTIONELLA FÄRDIGHETER i vårt samhälle. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga...på ett sätt är det ju bra..för då vet jag ju i många fall hur jag kan fortsätta agera - utan självförebråelser. Men å andra sidan...så är det rätt smärtsamt att förstå att man till vilket pris som helst vill få mig adekvat fuktionell...oavsett om det är JAG eller om det är INLÄRT BETEENDE. Jag VET att det är inlärda mönster, roller...och jag vet också nu...i och med detta, att framtiden kommer bli enklare...jag förstår vad samhället önskar och jag bedömmer att jag har insikt nog att göra en"omstart". Vad menar jag med det? Jo, att jag har förut kunnat kontrollera den varelse jag är i samklang med att jag funkar socialt och kognitivt. Då var mitt liv väldigt splittrat, men jag fungerade adekvat. Jag måste tillbaka till det läget, där jag lever adekvat funktionellt i samhället. Det är det som önskas. Jag förstår det.

Men jag har gått i många år nu och trott att jag gjort fel mot mig själv och mot andra...både vänner och familj, genom att inte leva med hjärtat först i alla lägen. Så jag har faktiskt fått kämpa jäkligt hårt för att komma dit där jag är nu. Söndertrasad och slut. ICKE ADEKVAT FUNKTIONELL.

Inte fasen visste jag DÅ, förut...att mina strategier och mitt sociala skådespel skulle komma att vara det ÖNSKADE beteendet en dag. Jag begriper att jag tidigt i livet lagt grunden och därmed möjliggjort för mig själv att på sätt och vis, omedvetet eller kanske mer undermedvetet, agera normativt, önskvärt och adekvat - i alla tänkbara situationer. Jag skapade mina verktyg intuitivt redan som barn...och levde och utvecklades med och genom mina outtalade beteendemönster. När allt var som "bäst" hade man kunnat skicka mig på gala-middag utan förvarning och jag hade fixat det utifrån sett UTAN NÅGRA SOM HELST PROBLEM...kanske till och med...med FRAMGÅNG.

Då stannade jag plötsligt upp och vände alla mina sociala färdigheter, ja alla mina så kallade adekvata funktioner, emot mig själv och kvar fanns bara en enda fråga:

VEM ÄR JAG?

Jag kände att allt jag levde i och upplevde, uträttade, klarade av...allt allt allt var bara skapade konstruktioner...fejkade personlighetsdrag, skapade av min hjärna. Jag förebrådde mig själv hårt för att ha levt så hjärtlöst som jag gjort. Jag anklagade mig själv för att vara kall, hård och okänslig...eftersom jag utan att få dåligt samvete använde mig av mina skapade verktyg för att ta mig fram.

Nu sitter jag här ca 10 katastrof-år senare och inser paradoxalt nog att ett anpassat beteende är ett önskvärt beteende. Och att jag bör finna igen mina strategier och sociala färdigheter. Samhället bryr sig föga i slutänden om det som är JAG utanför mig själv egentligen inte känner mig sann.

Jag slängde alla verktyg åt hecklefjäll för 8 år sen, ganska precis. När jag träffade herr Corleone förändrades allt.

NU, 8 år senare kan jag se hur det hela gick till....men under tiden har det varit många frågetecken. Hur som helst...med Don C kunde jag inte tillgodose mig mina inlärda färdigheter...för Don C tog mig till en arena där allt utspelades från en vinkel jag aldrig medvetet tittat från.

Först tittade jag bara...och svarade bejakande utifrån inlärda mönster. Efter en mycket kort tid var jag själv med på arenan. Här behövdes bara ord om det var nödläge. Mina verktyg blev verkningslösa på vår arena. Han förstod dem inte...och jag ansträngde mig stort för att hitta "rätt" verktyg för att nå honom. Om jag inte hade haft min inre drivkraft att ALLTID PASSA IN, så hade jag inte suttit här i detta nu och skrivit om migsjälv. Vad som hände, i mycket stora drag, under de 8 år som gått...ja, det är helt enkelt så att jag var tvungen att skapa nya verktyg för att förstå Don C...och jag var tvungen att skala av en hel del olika masker och roller och imitationer för att Don C skulle förstå mig. Under tiden trodde jag ända fram till ganska nyss, att jag genom kognitiva funktioner lyckats förstå Don C. Inte förrän nyligen begrep jag att jag inte alls LYCKATS FÖRSTÅ. Jag har bara känt igen. Känt igen mig i honom. Känt igen mig i hans bror. och finally, känt igen mig...sett mitt eget jag speglas i vår gemensamme son Don C Jr. Jag måste få det sagt. Mina sociala färdigheter gjorde det förvisso möjligt för mig att KOMMA NÄRA Mr Don C (och hans bror), men inga av de färdigheter jag utvecklat innan vi möttes gick att använda i vår relation. Allt som jag lärt mig omkullkastades.

Ironiskt nog trodde jag hela tiden att det var JAG och mitt intellekt som hade framgång och att det var JAG, förstående och empatisk, som möjliggjorde för oss att vara tillsammans. Den här historien är lång...lång lång. Det är omöjligt att sammanfatta i ett stycke. Men, jag vet något idag...som jag inte vetat under dessa år på vår arena. Om jag någon gång trott eller tyckt att jag varit märkvärdigt duktig att som " normalstörd" klara av att leva i adhd/asperger spektra...så är eftersmaken av självsäkerheten rätt besk kan jag lova.

Dett är lite småkomiskt mitt i allt...att ingen av oss hade några diagnostiserade sjukdomar eller handikapp, varken fysiskt eller psykiskt, INNAN vi slog våra påsar ihop.

Mr Don C:s bror hade diagnos Asperger ställd sedan tonåren. Jag upplevde honom som ett fenomen och tyckte att han var spännande. Jag minns att jag tidigt sa till Don C, att jag visste om att Aspergers syndrom var mycket ärftligt och att vi måste vara beredda på att våra framtida barn skulle kunna få samma problematik. Men vi utgick båda ifrån att VI var "normala". Idag vet vi att vi också lever i spektrat adhd/asperger. Även vår son Junior. Det har funnits stunder då jag har haft svårt att tro det...för att det har känts osannolikt..att även JAG?! Men som ordspråket säger:

Lika barn leka bäst. Med Don C kunde jag släppa mina verktyg..för oss emellan gick samspelet till på annat sätt. Först trodde jag att jag lärde mig förstå Don C...men i själva verket var det mitt eget JAG som blickade tillbaka på mig. Jag försöker just nu att förstå vad som EGENTLIGEN hänt de senaste 8 åren. Ok, jag sitter här utan verktyg...och fungerar inte adekvat i samhället...men jag har vaskat fram MIG SJÄLV. Jag vet inte vem jag är, men jag vet ATT JAG ÄR. Utan Don C och Junior hade jag inte förstått det jag nu förstår. JAG finns!

Utan läkarens korta sammanfattning hade jag inte förstått att mitt fejkliv anses adekvat funktionellt.

Frågan är...om JAG någonsin kan klara att leva adekvat funktionellt..eller om jag alltid måste dela upp livet i det som är JAG och det som förväntas av ett JAG i det samhälleliga livet.

Av Njenna Hannek - 6 januari 2010 14:42

Jag ska alltså börja blogga. Det verkar enkelt och smidigt...och det borde funka bra som uppdaterande infosida för de som önskar veta lite mer om mitt liv i gränslandet. allajagbloggar kommer, om det går som jag vill, att uppdatera dig ocensurerat och personligt riktat...som om Du satt framför mig och hörde mig tala i realtid. I nuet är det absolut svåraste att sänka prestationskraven jag redan känner av. Jag vill inte att detta ska vara en börda....och det vet jag att det blir om jag funderar allt för mycket på HUR jag uttrycker mig.. Jag ska ge det här ett seriöst försök...och jag vill blogga utan krusiduller. Medvetet riktar jag min blogg till dem som personligen känner till mig och hoppas kunna ge en tydligare bild av vem jag är och hur jag fungerar...eller inte fungerar. Att börja blogga just nu var en tanke som kom i samband med att jag fått en "ny" diagnos ställd. Jag önskar informera...men klarar inte i nuläget att personligen kontakta alla som jag önskar nå. Ja, det fick bli allt för nu, för nu kommer sonen och exmake med matleverans.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Januari 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards