Egentligen är jag helt handlingsförlamad. Tror inte jag kommer fixa att blogga. Har ingen vidare lust. med nåt alls.

Känns mest som om den här bloggen är ett sätt att förklara mig...igen. Och finns det någon som är intresserad av att läsa den egentligen? Om jag lämnar ut adressen kanske de känner att de måste läsa...och det sista jag vill nu och för alltid, är att vara mer börda för någon än jag redan varit och är.

Jag fick mitt läkarintyg i fredags. Försenat såklart och försäkringskassan har ingen skyldighet att brådska.

När jag läste läkarens sammanfattningar trillade det ner en polett. Vad jag ska göra med den aha-upplevelsen vet jag inte...men jag förstår något som jag inser att jag inte förstått förut.

Läkaren skriver: " patienten svänger i stämningsläge under samtalet. Kan ena stunden vara ledsen och sedan samla sig och fungera adekvat "

Antingen kan jag nu göra världens längsta utlägg om vad jag förstod eller också sammanfattar jag det mycket kort. Slutklämmen blir densamma. Eftersom jag egentligen inte har lust att sitta här och skriva, så blir det kort-varianten.

Det läkaren kallar för att "fungera adekvat" är detsamma som JAG kallar för fejk-beteende. Där råder lagen om ordbajseri, om förnuftiga resonemang och följsamma känslor. Jag har alltid vetat att det inte är på riktigt...från MIN sida. Mina äkta känslor och mitt riktiga JAG finns i det som är det ICKE FUNKTIONELLT. Och jag har genom livet haft sån aber-ångest för att jag anpassat mig och har många många gånger tyckt att jag lurat människor genom att fungera kameleontartat. Men nu ser jag det, svart på vitt. Det beteendet som jag förkastat och förkastar hos mig själv...det fejkade, det oäkta, det beteendet är det som kallas ADEKVAT FUNKTIONELLA FÄRDIGHETER i vårt samhälle. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga...på ett sätt är det ju bra..för då vet jag ju i många fall hur jag kan fortsätta agera - utan självförebråelser. Men å andra sidan...så är det rätt smärtsamt att förstå att man till vilket pris som helst vill få mig adekvat fuktionell...oavsett om det är JAG eller om det är INLÄRT BETEENDE. Jag VET att det är inlärda mönster, roller...och jag vet också nu...i och med detta, att framtiden kommer bli enklare...jag förstår vad samhället önskar och jag bedömmer att jag har insikt nog att göra en"omstart". Vad menar jag med det? Jo, att jag har förut kunnat kontrollera den varelse jag är i samklang med att jag funkar socialt och kognitivt. Då var mitt liv väldigt splittrat, men jag fungerade adekvat. Jag måste tillbaka till det läget, där jag lever adekvat funktionellt i samhället. Det är det som önskas. Jag förstår det.

Men jag har gått i många år nu och trott att jag gjort fel mot mig själv och mot andra...både vänner och familj, genom att inte leva med hjärtat först i alla lägen. Så jag har faktiskt fått kämpa jäkligt hårt för att komma dit där jag är nu. Söndertrasad och slut. ICKE ADEKVAT FUNKTIONELL.

Inte fasen visste jag DÅ, förut...att mina strategier och mitt sociala skådespel skulle komma att vara det ÖNSKADE beteendet en dag. Jag begriper att jag tidigt i livet lagt grunden och därmed möjliggjort för mig själv att på sätt och vis, omedvetet eller kanske mer undermedvetet, agera normativt, önskvärt och adekvat - i alla tänkbara situationer. Jag skapade mina verktyg intuitivt redan som barn...och levde och utvecklades med och genom mina outtalade beteendemönster. När allt var som "bäst" hade man kunnat skicka mig på gala-middag utan förvarning och jag hade fixat det utifrån sett UTAN NÅGRA SOM HELST PROBLEM...kanske till och med...med FRAMGÅNG.

Då stannade jag plötsligt upp och vände alla mina sociala färdigheter, ja alla mina så kallade adekvata funktioner, emot mig själv och kvar fanns bara en enda fråga:

VEM ÄR JAG?

Jag kände att allt jag levde i och upplevde, uträttade, klarade av...allt allt allt var bara skapade konstruktioner...fejkade personlighetsdrag, skapade av min hjärna. Jag förebrådde mig själv hårt för att ha levt så hjärtlöst som jag gjort. Jag anklagade mig själv för att vara kall, hård och okänslig...eftersom jag utan att få dåligt samvete använde mig av mina skapade verktyg för att ta mig fram.

Nu sitter jag här ca 10 katastrof-år senare och inser paradoxalt nog att ett anpassat beteende är ett önskvärt beteende. Och att jag bör finna igen mina strategier och sociala färdigheter. Samhället bryr sig föga i slutänden om det som är JAG utanför mig själv egentligen inte känner mig sann.

Jag slängde alla verktyg åt hecklefjäll för 8 år sen, ganska precis. När jag träffade herr Corleone förändrades allt.

NU, 8 år senare kan jag se hur det hela gick till....men under tiden har det varit många frågetecken. Hur som helst...med Don C kunde jag inte tillgodose mig mina inlärda färdigheter...för Don C tog mig till en arena där allt utspelades från en vinkel jag aldrig medvetet tittat från.

Först tittade jag bara...och svarade bejakande utifrån inlärda mönster. Efter en mycket kort tid var jag själv med på arenan. Här behövdes bara ord om det var nödläge. Mina verktyg blev verkningslösa på vår arena. Han förstod dem inte...och jag ansträngde mig stort för att hitta "rätt" verktyg för att nå honom. Om jag inte hade haft min inre drivkraft att ALLTID PASSA IN, så hade jag inte suttit här i detta nu och skrivit om migsjälv. Vad som hände, i mycket stora drag, under de 8 år som gått...ja, det är helt enkelt så att jag var tvungen att skapa nya verktyg för att förstå Don C...och jag var tvungen att skala av en hel del olika masker och roller och imitationer för att Don C skulle förstå mig. Under tiden trodde jag ända fram till ganska nyss, att jag genom kognitiva funktioner lyckats förstå Don C. Inte förrän nyligen begrep jag att jag inte alls LYCKATS FÖRSTÅ. Jag har bara känt igen. Känt igen mig i honom. Känt igen mig i hans bror. och finally, känt igen mig...sett mitt eget jag speglas i vår gemensamme son Don C Jr. Jag måste få det sagt. Mina sociala färdigheter gjorde det förvisso möjligt för mig att KOMMA NÄRA Mr Don C (och hans bror), men inga av de färdigheter jag utvecklat innan vi möttes gick att använda i vår relation. Allt som jag lärt mig omkullkastades.

Ironiskt nog trodde jag hela tiden att det var JAG och mitt intellekt som hade framgång och att det var JAG, förstående och empatisk, som möjliggjorde för oss att vara tillsammans. Den här historien är lång...lång lång. Det är omöjligt att sammanfatta i ett stycke. Men, jag vet något idag...som jag inte vetat under dessa år på vår arena. Om jag någon gång trott eller tyckt att jag varit märkvärdigt duktig att som " normalstörd" klara av att leva i adhd/asperger spektra...så är eftersmaken av självsäkerheten rätt besk kan jag lova.

Dett är lite småkomiskt mitt i allt...att ingen av oss hade några diagnostiserade sjukdomar eller handikapp, varken fysiskt eller psykiskt, INNAN vi slog våra påsar ihop.

Mr Don C:s bror hade diagnos Asperger ställd sedan tonåren. Jag upplevde honom som ett fenomen och tyckte att han var spännande. Jag minns att jag tidigt sa till Don C, att jag visste om att Aspergers syndrom var mycket ärftligt och att vi måste vara beredda på att våra framtida barn skulle kunna få samma problematik. Men vi utgick båda ifrån att VI var "normala". Idag vet vi att vi också lever i spektrat adhd/asperger. Även vår son Junior. Det har funnits stunder då jag har haft svårt att tro det...för att det har känts osannolikt..att även JAG?! Men som ordspråket säger:

Lika barn leka bäst. Med Don C kunde jag släppa mina verktyg..för oss emellan gick samspelet till på annat sätt. Först trodde jag att jag lärde mig förstå Don C...men i själva verket var det mitt eget JAG som blickade tillbaka på mig. Jag försöker just nu att förstå vad som EGENTLIGEN hänt de senaste 8 åren. Ok, jag sitter här utan verktyg...och fungerar inte adekvat i samhället...men jag har vaskat fram MIG SJÄLV. Jag vet inte vem jag är, men jag vet ATT JAG ÄR. Utan Don C och Junior hade jag inte förstått det jag nu förstår. JAG finns!

Utan läkarens korta sammanfattning hade jag inte förstått att mitt fejkliv anses adekvat funktionellt.

Frågan är...om JAG någonsin kan klara att leva adekvat funktionellt..eller om jag alltid måste dela upp livet i det som är JAG och det som förväntas av ett JAG i det samhälleliga livet.