Jag önskar att det gick att förklara med några få ord. Varandet. Jag befinner mig i ett tillstånd när jag bara ÄR, utan tankar kring existens eller mening med densamma. Här råder tidlöshet. Jag sitter och sitter och sitter..fast i en kropp som inte säger något alls. Att tiden går är likgiltigt för mig, jag kan inte greppa den. Jag kan förstå hur mycket klockan är...men det säger mig ingenting. Tiden påverkar inte mitt varande. Tiden är inte den som får mig att agera i mitt varande. jag ser nu ganska tydligt att det är i möte med andra människor som jag reagerar. Jag KAN INTE företa mig något alls när jag är ensam i mitt varande. Men när Don C och Junior kommer då är det som att jag plötsligt kan existera, prata, känna känslor, laga mat, läsa, titta på film. SAMEXISTERA. Jag kan helt plötsligt göra saker och jag kan se vad som behöver göras. När jag är ensam i mitt varande är det som om jag inte finns. Som om ingenting fanns. Inget liv pågår i tomheten. Ingen tid går...bara ett varande. Och jag accepterar det också! Jag försöker aldrig få tiden att gå genom att distrahera mig med exvis filmeller tv. Jag bara sitter och befinner mig. Dagarna utan social samvaro är tomma. Jag tappar sömnrytm, känner ingen hunger..känner egentligen ingenting. Men jag vet att   jag finns,när jag befinner mig i relation till någon annan. Problemet är då att jag helst inte vill träffa någon förutom Don C och Junior. Alla möten ger ju inte en positiv känsla av existerandet...och ovissheten om vart ett möte ska ta mig gör att jag ser till att inte möta andra människor fullt ut.

Här finns tre katter. De gör så att jag inte tappar fokus helt när jag är ensam. Genom dem har jag ett ansvar som skapar sysselsättning...som i sin tur manar mig till aktion. Jag utfordrar dem på bästa tänkbara vis...inte för att vara hygglig, utan för att det är min uppgift. Jag gör rent deras toalett utan att det tar emot det minsta...men inte heller detta av omsorg...utan därför att jag vet att de behöver hjälp att byta grus. De behöver mig till vissa saker och jag har tagit på mig uppgifterna. Jag känner att jag älskar katterna. Men det är inte en konstant känsla. Känslan kommer när jag upplever närvaron och samspelet mellan mig och någon av dem. 

Egentligen är det likadant med Don C och Junior. Jag kan säga att jag älskar dem...för att jag VET att jag gör det....men känslan av kärlek infinner sig i mötet. När junior är i skolan och hos Don C känns det som han har försvunnit ur mitt liv. Ibland får jag panikångest av separationen...för han försvinner med hela livet var gång det är dags att skifta boende. Sen sitter jag på en och samma fläck tills han är tillbaka. Det är inte så att jag lever mitt liv GENOM honom...snarare så att jag LEVER MED honom. Motsatsen bör väl då bli att jag inte lever utan honom. Då är jag bara...i varandet. Don C ger mig samma känsla av liv. När han kommer hit så lever jag med honom en stund. Jag verkar uppfatta min egen existens som levande varelse först i samband med andra levande. Men jag lever inte otvunget med vem som helst...isåfall vore det bra mycket enklare...nee, jag lever bara där jag känner mig säker och trygg....så andra människors försök till kontakt kan jag uppfatta som skrämmande, hotfullt och jag möter upp med misstänksamhet, skepsis och försvar.

Just nu känns detta skrivandet rent meningslöst. Jag vet inte om jag talar med någon..eller om detta blott är en ansträngning från mig...i onödan. För så är det, att det tar emot nåt grymt att skriva. Iallafall när jag är i varandet...ensam.

Hepp, se där ja...nu ringde Don C. tvära kast. Nu ska jag handla.