Alla de som känner till mig bör vid detta laget hört mig förklara vad " switching" är. Om inte, så kommer här en snabb förklaring. Jag switchar, dvs ändrar personlighetsdrag allt eftersom situationer kräver. Nu switchar jag fram och tillbaka, med visst överslagmot ångest och irritation pga några specifika relationer. Normativt eller ej, men starka känslor väcks. Vill man känna MIG så får man lov att rida ut stormen MED mig, inte bredvid,vid sidan av eller i total avskildhet...för att sedan komma tillbaka och umgås lättsamt. Jag svarar lojalt på lojalitet. Varken mer eller mindre. 

Inatt drömde jag att jag, min storebror och våra föräldrar var någonstans tillsammans. Drömmen var stressig och orolig. Försökte prata med min bror...men blev i drömmen påmind om att jag en gång hade orsakat så att min bror var tvungen att döda en hund. ja, det har INTE hänt i verkligheten. Men när jag i drömmer som sagt blev påmind av min storebror, vad jag gjort mig och honom skyldig till, så kändes det helt givet varför han inte vill ha någon kontakt med mig. Jag HADE verkligen gjort ett fel som gick att förstå...ja, även jag kunde förstå det...och jag befriade honom från min önskan att ha honom i mitt liv. Jag hade gjort fel. Jag hade skadat honom. jag förtjänade hans tystnad.

Det var bara det att drömmen tog slut och morgonen gjorde mig medveten om att det jag drömt inte hänt i realiteten. Så kom då frågan på nytt upp, VAD HAR JAG GJORT FÖR FEL? Min bror vill inte prata med mig. Jag känner att jag lider av ovissheten. Jag vill veta vad som gäller. Kontakt eller inte. Jag fixar inte detta. Presenter till Junior, men inte ett enda ord till mig.

Jag ringde i samband med att ny diagnos ställts...och var beredd på att tala med min bror om det skulle vara han som svarade. Det var hans fru. Hon är mjuk och försiktig, vänlig och skrämmer mig inte. Hoppas jag inte skrämmer henne bara. Utan att jag bett henne om annat  än att berätta för min bror om vad jag berättat för henne, sa hon att min bror säkert skulle ringa...kanske redan samma kväll...annars nästa dag, det var hon säker på. Det har gått en månad nu och min bror tar inte kontakt. Jag tycker synd om min svägerska, som verkligen trodde att det skulle bli som hon sa...och som på sätt och vis gick i godo för att brorsan skulle ringa. men jag är inte arg på henne. Varför skulle jag vara det, tänker jag. Enligt mig tror jag hon verkligen TRODDE att han skulle höra av sig. Faktum är att jag också trodde det, genom hennes sätt att verka tycka det var givet att han skulle kontakta mig. Men hon gjorde väl en missbedömning om sin man...och jag en om min bror. Vet inte längre hur jag ska förhålla mig till "min familj". Förut var jag mest arg och rasande...för att sedan beom ursäkt för mitt beteende. Nu är jag mest angelägen om att få förklara VARFÖR det kan bli så turbulent och argt för mig...nu när jag äntligen KAN förklara vissa saker...och faktiskt befrias från  bördor och mycket skuld som jag burit med mig länge, då jag hela tiden trott att jag självmant styrt mitt beteende. Men det har jag ju inte...och gör det fortfarande inte...och det smärtar mig att jag inte åtminstonde kunde få tala om det personligen för de som iallafall förut inte velat vara helt utan kontakt med mig. Jag börjar dock känna och tro att tystnaden betyder att jag inte längre är önskad. Men om jag nu gör mitt bästa för att förklara hur det ligger till och det inte finns intresse för möte, så kommer jag mycket snart att dra mig tillbaka. MED Junior.