om jag fick betalt för att följa andras barn till skolan. Inte heller skulle det varit något bra förslag att "erbjuda" pappan och hans son slå följe med mig. De fullkomligt springer. Ja, hastighet är inte min grej. Jaja, hur som...det var bara reflektioner över inlägg till dagens blogg, men som jag valde att inte publicera. Jag bloggar inte för att få respons. allajagbloggar är mitt samtal från varandet/vs existensen.

Frågor om vad borderline, adhd, asperger, depression, generaliserad ångest och panikångest etc är....kan jag försöka svara på. Om något annat vill diskuteras såfinns jag på telefon för de som vet vem jag är.

Jag har mycket svårt att ta goda råd som att du ska, skulle, borde..eller liknande. Det är inte därför jag bloggar.

Hur som. Kl 13:30 somnade jag igen och vaknade när Don C kom hem med Junior. Släpade mig upp...kändes ofantligt tungt. Don C gjorde dagens goda och åkte till hemköp och köpte treo! och papperstallrikar, plastmuggar och plastbestick. Varför då? Jo, för huvudvärk har jag typ jämt...och med engångartiklar slipper jag disken. Allt för att underlätta dagar som dessa. Ändå fixade jag inte att laga kvällsmat utan det blev pizza. Nu sitter jag här och är vresig, arg och mycket trött. Känner dåliga vibbar från ett par håll...och det irriterar mig.

En väninna ringde innan. Hon har varit bortrest i 5 veckor...och faktum är att jag under tiden glömt hur det känns att prata med henne?! Även Junior känner av att jag blir förbryllad och drar igång allehanda sysselsättningar medan jag är fast i luren. Det i sig leder till mer stress och mer irritation...och så får Junior ut för att jag egentligen känner att jag blir upptagen oväntat utan förvarning.

Nu nog. 

Idag och kommande fredagar är det jag som ska följa Junior till skolan. Don C börjar extra tidigt och vi tycker båda att Juniors dagar är långa nog som de är. 06:45 släpade jag mig upp med ett enda mål i sikte, att ha Junior färdig och ytterklädd 08:00 för att sedan promenera med honom i lugn takt till skolan.

Morgonen förflöt väldigt smärtfritt och kl 08:00 var vi faktiskt ute. Vi påbörjade den 8-10 minuter långanpromenden och småpratade lite. Då blev vi omkörda av en av Juniors klasskompisar med fader...ja alltså de tog inte en lugn promenad...de älgadefram. I vanlig ordning ingen kommunikation riktad till mig,menväl en massa dravvel till Junior. Så plötsligt hejdar sig klasskompisens fader och vändersig till MIG! Ska du följa hela vägen tillskolan?,frågar han

Jaaaa, svarar jag lite menlöst. Då kanske Kalle?...kan?...ja gå med er?

Jamenvisst! utbrister jag som om det vore precis vad jag önskat i flera månader. Således morsade pappan hej till sin son och jag hade plötsligt ansvar för TVÅ barn. Hepp hepp, så kan det gå när man är följsam i samhället.

Ansvara för andras barn är lika med fasansfull ångest för mig. Jag vill inte, får inte, ska inte göra fel. Det blir en massa meningslöst kallprat mellan mig och den andre pojken. Det känns som jag är tvungen att ge mer uppmärksamhet åt det andra barnet nu, fastän jag vill småprata med Junior. Men Junior får stå tillbaka, för idag har jag ansvar för någon annans barn och det är jävligt viktigt att man bryr sig mycket. Fan , jag önskar det syntes på mig att jag inte vill eller pallar sånt här...men frågan är om det skulle göra någon skillnad närdet kommer till denne pappan och hans skyndsamma liv??

well well, vi kom fram. Mycket folk överallt. ljud, ljus, rop och oreda. Jag ställer mig intill väggen för att se att Junior kommer in som han ska.Så tittar klassläraren på mig...och naturligtvis börjar jag prata nervöst.Ja, det låter nog inte nervöst...det låter viktigt?! Hör mig självingående förklara att jag numera kommer att lämna Junior på fredagar, då Don C fått nytt schema. Ja, men vad bra, tycker klassläraren, då kommer du ju upp och igång också!

Jag ler stelt och pressar fram ett mmm...kanon.

Jag går mot ytterdörren och påbörjar promenden hem. Jag måste stanna flera gånger...det känns oerhört tungt. Jag kommer slutligen hem...flåsande som en oxe. Dricker vatten...medicinerar ångestdämpande och lägger mig på sängen. Det tog en halvtimma fram och tillbaka. Jag är hemma prick 08:30. Jag flåsar som en jagad i ytterligare en halvtimma FAST jag ligger i sängen. Upp efter mer vatten...tillbaka till sängen. Pulsen slutar hamra ungefär i samband med att sömnen infinner sig. Dagens kraftansträngning. Funkgera adekvat i samhället i 30 min. Sen sov jag 3 timmar som en död. Utbrändhet och social fobi tror jag detta kan kallas.